Om mig
Om mig som gör denna sida... Vem är jag?
Jag heter Helene Backlund, jag har hunnit bli mittemellan 40 & 50 år. Kanske ett halvt liv i tid, men ett Helt liv med hästar!
Hästarna var inget som fanns "inom familjen" utan det drabbade mig redan som barn, kanske fanns den där redan när jag föddes? Denna längtan efter att få umgås med dessa fantastiska djur... Hästarna!
Vad är det då som är så fantastiskt med hästar? Jag har ofta frågat mig det, försökt sätta ord på det. Vad det är som lockar, vad det är som Dom har som gör dom till så mycket mer. Varför väcker dom en så stark längtan, så mycket känslor, hos så många mäniskor?
Kan det vara Friheten som dom symboliserar? Vackra. Starka. Stolta & Fria!
Och hur kan det komma sig att dessa fantastiska djur så ofta ses kuvade och förtryckta när vi människor haft och har dom som symbol för just frihet?
Många frågor, många tankar...
Men nu åter till min lilla resumé av mitt liv, i korta drag, hur jag hamnat där jag är just nu. I livet.
Som ung läste jag alla böckerna om Svarta Hingsten, minst en gång… och jag fascinerades och drömde om de starka bandet, tilliten och vänskapen pojken hade med denna vackra, stolta och fria svarta hingst. En pojke och hans häst.
Jag var en flicka, utan egen häst, men med en okuvlig vilja och en Dröm.
Det dröjde tills jag var 18 år innan jag fick min första egna häst. Det var en svart arabhingst…
Åren gick och min svarta hingst blev valack, en vit arabhingst och ett vitt litet arabsto kom in i mitt liv. Jag ägnade mig mest åt arabhästar som jag såg, och än idag ser, som de vackraste av alla dessa fantastiska hästar som finns. Men idag har jag ingen arab, de hästar jag har i mitt liv nu har kommit till mig för att, som jag tror, de har något att lära mig. Något som jag inte ännu förstått. Så idag är inte längre hästens ras, färg eller utseende så viktigt. Det är mer det som finns inom dem som jag dras till eller rättare sagt kanske, drar dem till mig. Jag uppskattar dem för det de är. Dom är perfekta som de är.
Jag försökte utveckla mig inom dressyrens ädla konst. Men det ädla i konsten tycktes blekna bort, och jag hittade inte denna Frihet… Jag såg mycket våld, hästar utan glädje, tomma ögon och smärta.
Min vita arabhingst, Wilczur, blev min guide i det fortsatta sökandet. Han fick utstå mycket under vår resa tillsammans i mina försök att förstå och lära mer. Men tydligt, och säkert med ett stort mått tålamod, visade han vägen i vad som var ”rätt och fel”. Vi började arbeta med inspiration av NH och bytte dressyrsadel och träns mot westernsadel och sidepull och repgrimma.
Jag önskar att han kunnat finnas vid min sida längre, att vi fått utveckla vår relation mer. Men livet är, som sig bör, i ständig utveckling och förändring. Våra vägar skildes åt, men han har för alltid en alldeles speciell plats i mitt hjärta.
